Att möta våren igen

image

Vår! Helg! Ljuset! Underbar känsla när solen trängde sig genom persiennerna och väckte mig i morse. Samtidigt fick jag en påminnelse från Facebook om denna dag för ett år sen. Då skulle jag till Södersjukhuset och få den sista cellgiftbehandlingen i den första etappen. Som låt för catwalken på Södersjukhuset hade jag valt The Safety Dance med Men without Hats. Dansant. Picc-linen skulle tas bort. Herregud, minns den befriande känslan! Lika betungande åt andra hållet, när den skulle sättas dit två månader senare igen. Men åh, vad jag njöt av att få möta våren trots omständigheterna. Samtidigt blir jag nästan matt när jag tänker på det nu. Vilken energi! Det var verkligen den  bästa tiden under behandlingen. Allt gick åt rätt håll, jag kände mig stark, trots att cancern ändå var där flåsandes i nacken hela tiden. Som en påminnelse om att ta vara på stunden, suga i mig allt det fina, bara vara. Så glad att jag kunde ta vara på det. Bara att vara i skogen och höra fågelkvitter eller måsarna vid havet. Lyx.

Var är jag idag då? Jovars, bilen strejkar när jag ska åka till jobbet, ett ryggskott hindrar mig från att komma igång med löpningen, Zumba så gott det går, hormoner, gah, fina stunder, jobbiga stunder med tweensen, jobb, tvätt, laga mat, jobb, tvätt, laga mat, glada händelser, tråkiga händelser osv. osv., njuta emellanåt… Livet! Hej – I am back! Eller hur var det nu… Det bästa var när mina byxor sprack i baken när jag tog mig ur bilen i veckan.Vilket ljud. Vilken känsla! Ett nytt vårtecken! Yes, I am a survivor! Haha. Brukar fnissa åt min väninnas problemformulering: du överlevde eller klarade din cancerbehandling, men vad f-n ska du göra nu då?! Ja, man undrar – mycket…. många tankar och idéer, men orken och kroppen måsta hänga med också. Är inte riktigt där ännu, trots all “normalitet”. Just nu känns det som att jag förbrukade ganska mycket energi under det förra året. Ibland snurrar man bort sig i ekorrhjulet. I dessa lägen är jag glad att jag skrivit ner mina erfarenheter. Det blir som ett filter på vardagen. Bara att stanna upp. Jag kanske ska kalla det 2016-filter som, trots att det var ett jobbigt år, låter en se livet med andra ögon och i mycket starkare färger.

Den senaste veckan har det kommit flera brev från SöS igen. Som att få post från en gammal vän. Eller nja. Visst kan vi ses på en undersökning och mammografi. Är nog lika bra. Ja, så behöver jag läsa på mer om bröstrekonstruktion också. Något som fortfarande känns avlägset. Även dags för Zoladex-sprutan nästa vecka igen. Ringer vårdcentralen och blir glad av att kunna prata med Birgitta som hjälpte mig att lägga om picc-linen varje vecka under förra året. Som att prata med en gammal arbetskollega. Underbart. Hon hade åkt Vasaloppet i år igen och förbättrat sin tid med en timme! Så himla inspirerande och häftigt!

Lägger på luren och gråter en skvätt. Vet inte riktigt varför egentligen. 2016-filter på kanske. Vasaloppet känns långt borta faktiskt… Men, det kanske är dags att renovera köket?! Haha. Nä, nu tar vi helg och möter våren först! Kram! <3

 

Hur var det med att komma i sitt livs form?

 

image

Hej! Det har gått några veckor sen mitt senaste inlägg. Möjligen att jag har haft fullt upp med att komma i mitt livs form som jag började fundera över sist… Haha. Eller så är det bara ekorrhjulet som börjat snurra fortare igen. Flås, flås. Jobbar heltid igen. Det gäller att hänga med…

Att vara i sitt livs form… Det låter stort. Men vad betyder det egentligen? Är det något som går att mäta? Vad är det som ska mätas i så fall? Vad har den för syfte? Ser den likadan ut för alla? Inte riktigt kanske, även om man skulle kunna tro att dess definition, om man nu kollar sociala medier, består av ett visst antal löprundor, incheckningar på gym, smaskiga middagar, fantastiska resor, bak med barnen, kanske… Det är då vi känner oss som nöjdast, lyckligast. För ögonblicket i alla fall. Men är det då vi är i vårt livs form?!

När jag kom tillbaka till jobbet efter min bröstcancer i oktober förra året, så skulle vi berätta om en stor personlig dröm under en kickoff. Jag sa att jag ville komma i mitt livs form. Jag hade precis vågat att inte ha keps längre, kroppen kändes trött och svullen och “jobbkläderna” satt väl sådär. Nu var det dags för comeback. Självklart att det blev min största önskan och dröm då. Och min första tanke var ju faktiskt att börja träna mer, få kroppen att orka mer igen och att kläderna skulle sitta bättre. Men den orkade inte på en gång och sa ifrån, så jag tränade bara när andan föll på. Ingen plan alls. Formen får väl komma när den kommer då… Jobbig känsla, men bara att acceptera.

Nu när jag tittar tillbaka, tittar på bilder från ett år sen, läser gamla inlägg och minns mina tankebanor då, så inser jag… herregud… det var ju då jag var i mitt livs form! Mitt jobb var att försöka att må bra efter omständigheterna. Att försöka se det positiva, ha tålamod. Samarbeta med cellgifter. Stå ut med alla stick. Festa när tillfällen gavs, ta vara på relationer. Tid. Röra på sig trots allt. Acceptera att man kommer att vara stympad, ett tag. Se annorlunda ut. Få mer förståelse för mig själv och andra. Men framförallt stå emot det där förbaskade cancerspöket mentalt. Ha tillit och ro att det går vägen och att det förhoppningsvis inte kommer tillbaka…

Att vara i form här och nu för att kunna vara vid liv… Det är mycket det som det handlar om… Fysiskt och mentalt. Den procentuella fördelningen kan nog variera. Men att kunna ta med sig nyvunnen styrka på vägen, bli ännu starkare… På alla sätt och vis. Acceptera och påverka samtidigt, efter omständigheterna som en ges… Vara nöjd och tacksam. Se till att må bra. Då närmar man sig nog en bra form som håller livet ut. Tror jag nu. Det finns säkert mer som skulle kunna tilläggas… Men där tog orken slut för denna gång. 🙂

Hittade ovan bild från i somras, när jag kände att jag blev ett med stenarna i skärgården, haha, eller stentuff…

Ta fram en bild som får dig att känna dig stark och ha en toppen start på veckan! Kramar?

Tack 2016! Välkommen 2017!

image

Då var detta mycket omtalade år 2016 snart slut. Ett skitår – möjligen… På många sätt och vis. Det är många som säger det. Skönt att lämna det bakom sig då och börja på en ny tom sida…

Samtidigt tar man ju alltid med sig något från tidigare år… Så även om 2016 har varit tufft, så är jag nog, även om det låter konstigt, tacksam för det. Alla erfarenheter och insikter man fått. Som har fått en att växa, utvecklas, bli starkare – vare sig man har velat eller inte… Att kunna vända något jobbigt till något positivt…

Jag inser att jag har haft en himla tur, blivit mer ödmjuk inför livet. Att försöka ta vara på det, det kommer alltid att vara mitt enda nyårslöfte numera. Tack 2016!

Välkommen 2017! Önskar er alla ett Gott Nytt År!❤️

#waroncancer

Då är julen över igen

image

Hoppas ni har haft fina juldagar med nära och kära. Har haft möjlighet att stanna upp, bara vara och njuta av stunden och trevligt umgänge. Tycker att dagarna går alldeles för fort! Samtidigt som jag också kan känna att det är skönt när julen är över…

Sedan julafton 2004 finns det ingen julafton där jag inte någongång tänker “fuck cancer”. Julen 2004 var den sista julen med min mamma innan hon gick bort. Varje år hänger jag upp hennes julbonad. Älskar att kunna göra det varje jul och minnas. Känna att hon är med på något sätt. Hon gjorde den under hennes långa cellgiftsbehandlingar. Många, många stygn som broderades… Säkert också många tankar som tänktes… Önskar ibland att jag kunde läsa dem när jag tittar på den… Men på något vis, så säger den att hon finns där. Alltid, bara på ett annat sätt.

Jag har tänkt på vad häftigt det är egentligen att kunna skapa saker och bli ihågkommen för dem efter ens död. 2016 har ju verkligen varit ett sorgligt år, där många musikstjärnor som man växt upp med, har gått ur tiden. Men de lever vidare, i deras musik. Vi kommer att kunna minnas dem. Alltid. Sen är vi inte alla musiker då, haha, men det finns så många andra sätt att bli ihågkommen på.

När barnen hade sin skolavslutning i somras, så sa prästen: Ta vara på tid och ögonblick, för de kommer aldrig mer tillbaka… Sorgligt nog så dog prästen plötsligt i höstas.  Vid julavslutningen fanns hon inte längre där… En tröst är att hon förhoppningsvis levde så in i det sista. Minnet av henne och hennes ord lever vidare. Hon skapade en sån där speciell atmosfär som fick en att tänka till…

Och bara en sådan sak hur vi bemöter och hälsar på varandra är något andra minns, den dagen vi inte längre finns… En varm och innerlig kram, en spontan kyss på kinden, en blick…

Saker och ting kan ändras snabbt. Det har detta jobbiga och sorgliga år 2016 verkligen visat… Snart kommer ett nytt år med nya möjligheter… Beach 2017, fuck it! Visst är det bra att ha mål. Men vad är det man vill bli ihågkommen för – egentligen?

#waroncancer

Comeback kick-off

imageNu är den igång på riktigt, den femte etappen – Comeback. Jag behövde komma iväg, bryta lite tankemönster och ladda om. Så det blev en spontan två-dagars trip till Brighton. Min egen lilla kick-off. Jag har verkligen längtad efter att få komma tillbaks dit igen!

Att få kicka igång en nystart där nu, precis som jag gjorde för 25 år sedan när jag flyttade dit för att jobba som au-pair, kändes bara så passande och rätt!

Heja Comeback!❤️ To be continued…

image