Jag dööör! Eller inte.

image

“Jag dööör!” Hur många gånger har man inte sagt det i livet? Man kan dö av rädsla, skratt, skam, pinsamheter, känslan av att inte passa in i normen, allt möjligt! Man säger det. Men man dör ju inte varje gång. Tackolov.

När man sitter och får ett cancerbesked, så tänker man samma sak. – Jag dööör! Bara att det är på riktigt! Hur ska det bli nu? Hur kommer mitt liv att sluta? Hur ska jag berätta för barnen… Många jobbiga tankar inom några sekunder som känns som en evighet, samtidigt som hjärtat slits isär… Tills läkaren säger: Men, vi har en plan som kan hjälpa dig…

Nej, så jag dog inte på stört. Inte där heller. Tur. Jag fick kämpa istället, lära mig att jag kan vara stark när jag inte har något annat val, acceptera att saker och ting är som de är, här och nu, men att de inte behöver vara så för alltid. Vissa saker kan man påverka just nu, andra inte, men de kanske går att påverka i framtiden igen. – Chilla och ta det lugnt! som barnen kan säga. Jag dööör…eller inte. Inte nu.

Denna sommar ska jag fortsätta med det, min mentala träning. Jag har fått tillbaks friheten! Min förpackning och mitt utseende kanske har fått sig några skavanker, eller fler (!), men de är en följd av mina erfarenheter. De dödade inte, men de härdade. Innehållet är fortfarande detsamma, det kanske har fått sig lite mer krydda bara, haha. Njut!

Jag kommer inte att vara superbrunbränd, då jag ska vara extra försiktig med sol efter förra årets strålning (jag har t o m surfat på kroppstäckande badkläder, fniss), so what. Jag dör inte av att vara blek. Tränad? Ja, men på mina premisser. Jag kommer inte att lyssna på diskussioner om kroppsideal längre, för det är alldeles för individuellt. Var och en får känna efter och bestämma själv. Jag ska själv försöka att hålla tyst också. Försöka att inte bli påverkad. Njuta istället!

Det är svårt, jag vet, men jag ska bannemej försöka! Tänk om man istället bara kunde inspirera varandra, att vara sig själv och njuta av livet. Acceptera och förstå att alla har olika sätt, faser och givna omständigheter att göra det på. Så mycket enklare det skulle vara att bara kunna njuta.

Orkidéerna i vårt köksfönster ger mig inspiration. När de har blommat ut, när man gett dem lite vatten genom årstiderna och när man egentligen tycker att de är tråkiga och uträknade, så börjar de plötsligt blomma igen – med full kraft. Nej, de dog inte heller! De tog vara på livet inombords för att kunna blomma utåt. Precis så!❤️

 

Livet i en projektplan?

Igår fyllde min blogg ett år! Känner ångest över att vilja skriva det där ultimata inlägget. Måste man det? Nej. Jag struntar i det. Haha. Gläds istället åt alla fina kommentarer jag fått genom den det senaste året, att den även har hjälpt många andra, inte bara mig. Underbart.

Firar dagen med att sortera pappershögen i mitt nattduksbord som har vuxit sig allt större under det senaste året. Här kan man hitta allt möjligt… Kallelser till cytostatikabehandlingar, sjukgymnastövningar efter mastektomin, biverkningar vid Zoledronsyrebehandling, den senaste Amoena-katalogen, adresser på peruktillverkare osv. Otroligt så mycket information man har fått (och att den ryms i mitt nattduksbord!!). Minns att det inte var så lätt att ta in allt alla gånger. Det var enklast att lägga allt på en hög… Sova på saken…

Sedan får jag min projektplan för 2016 i händerna igen, den som jag skrev om här för exakt ett år sen. Jag hade skrivit upp alla etapper med viktiga datum i behandlingen i en tidsaxel och hängt upp på kylskåpet. Vilket fokus…tänker jag.

Varför har jag ingen projektplan nu då? Nu när jag fått livet tillbaks! Friheten!

När jag lyfter på det sista pappret, så dyker det upp en bok som jag nu minns har legat där ganska länge… Titeln? FÅ DET GJORT!

Fniss. To be continued… Nu ska jag lyssna på Lalehs Live tomorrow… But I know I live today….❤️

Att möta våren igen

image

Vår! Helg! Ljuset! Underbar känsla när solen trängde sig genom persiennerna och väckte mig i morse. Samtidigt fick jag en påminnelse från Facebook om denna dag för ett år sen. Då skulle jag till Södersjukhuset och få den sista cellgiftbehandlingen i den första etappen. Som låt för catwalken på Södersjukhuset hade jag valt The Safety Dance med Men without Hats. Dansant. Picc-linen skulle tas bort. Herregud, minns den befriande känslan! Lika betungande åt andra hållet, när den skulle sättas dit två månader senare igen. Men åh, vad jag njöt av att få möta våren trots omständigheterna. Samtidigt blir jag nästan matt när jag tänker på det nu. Vilken energi! Det var verkligen den  bästa tiden under behandlingen. Allt gick åt rätt håll, jag kände mig stark, trots att cancern ändå var där flåsandes i nacken hela tiden. Som en påminnelse om att ta vara på stunden, suga i mig allt det fina, bara vara. Så glad att jag kunde ta vara på det. Bara att vara i skogen och höra fågelkvitter eller måsarna vid havet. Lyx.

Var är jag idag då? Jovars, bilen strejkar när jag ska åka till jobbet, ett ryggskott hindrar mig från att komma igång med löpningen, Zumba så gott det går, hormoner, gah, fina stunder, jobbiga stunder med tweensen, jobb, tvätt, laga mat, jobb, tvätt, laga mat, glada händelser, tråkiga händelser osv. osv., njuta emellanåt… Livet! Hej – I am back! Eller hur var det nu… Det bästa var när mina byxor sprack i baken när jag tog mig ur bilen i veckan.Vilket ljud. Vilken känsla! Ett nytt vårtecken! Yes, I am a survivor! Haha. Brukar fnissa åt min väninnas problemformulering: du överlevde eller klarade din cancerbehandling, men vad f-n ska du göra nu då?! Ja, man undrar – mycket…. många tankar och idéer, men orken och kroppen måsta hänga med också. Är inte riktigt där ännu, trots all “normalitet”. Just nu känns det som att jag förbrukade ganska mycket energi under det förra året. Ibland snurrar man bort sig i ekorrhjulet. I dessa lägen är jag glad att jag skrivit ner mina erfarenheter. Det blir som ett filter på vardagen. Bara att stanna upp. Jag kanske ska kalla det 2016-filter som, trots att det var ett jobbigt år, låter en se livet med andra ögon och i mycket starkare färger.

Den senaste veckan har det kommit flera brev från SöS igen. Som att få post från en gammal vän. Eller nja. Visst kan vi ses på en undersökning och mammografi. Är nog lika bra. Ja, så behöver jag läsa på mer om bröstrekonstruktion också. Något som fortfarande känns avlägset. Även dags för Zoladex-sprutan nästa vecka igen. Ringer vårdcentralen och blir glad av att kunna prata med Birgitta som hjälpte mig att lägga om picc-linen varje vecka under förra året. Som att prata med en gammal arbetskollega. Underbart. Hon hade åkt Vasaloppet i år igen och förbättrat sin tid med en timme! Så himla inspirerande och häftigt!

Lägger på luren och gråter en skvätt. Vet inte riktigt varför egentligen. 2016-filter på kanske. Vasaloppet känns långt borta faktiskt… Men, det kanske är dags att renovera köket?! Haha. Nä, nu tar vi helg och möter våren först! Kram! <3

 

Hur var det med att komma i sitt livs form?

 

image

Hej! Det har gått några veckor sen mitt senaste inlägg. Möjligen att jag har haft fullt upp med att komma i mitt livs form som jag började fundera över sist… Haha. Eller så är det bara ekorrhjulet som börjat snurra fortare igen. Flås, flås. Jobbar heltid igen. Det gäller att hänga med…

Att vara i sitt livs form… Det låter stort. Men vad betyder det egentligen? Är det något som går att mäta? Vad är det som ska mätas i så fall? Vad har den för syfte? Ser den likadan ut för alla? Inte riktigt kanske, även om man skulle kunna tro att dess definition, om man nu kollar sociala medier, består av ett visst antal löprundor, incheckningar på gym, smaskiga middagar, fantastiska resor, bak med barnen, kanske… Det är då vi känner oss som nöjdast, lyckligast. För ögonblicket i alla fall. Men är det då vi är i vårt livs form?!

När jag kom tillbaka till jobbet efter min bröstcancer i oktober förra året, så skulle vi berätta om en stor personlig dröm under en kickoff. Jag sa att jag ville komma i mitt livs form. Jag hade precis vågat att inte ha keps längre, kroppen kändes trött och svullen och “jobbkläderna” satt väl sådär. Nu var det dags för comeback. Självklart att det blev min största önskan och dröm då. Och min första tanke var ju faktiskt att börja träna mer, få kroppen att orka mer igen och att kläderna skulle sitta bättre. Men den orkade inte på en gång och sa ifrån, så jag tränade bara när andan föll på. Ingen plan alls. Formen får väl komma när den kommer då… Jobbig känsla, men bara att acceptera.

Nu när jag tittar tillbaka, tittar på bilder från ett år sen, läser gamla inlägg och minns mina tankebanor då, så inser jag… herregud… det var ju då jag var i mitt livs form! Mitt jobb var att försöka att må bra efter omständigheterna. Att försöka se det positiva, ha tålamod. Samarbeta med cellgifter. Stå ut med alla stick. Festa när tillfällen gavs, ta vara på relationer. Tid. Röra på sig trots allt. Acceptera att man kommer att vara stympad, ett tag. Se annorlunda ut. Få mer förståelse för mig själv och andra. Men framförallt stå emot det där förbaskade cancerspöket mentalt. Ha tillit och ro att det går vägen och att det förhoppningsvis inte kommer tillbaka…

Att vara i form här och nu för att kunna vara vid liv… Det är mycket det som det handlar om… Fysiskt och mentalt. Den procentuella fördelningen kan nog variera. Men att kunna ta med sig nyvunnen styrka på vägen, bli ännu starkare… På alla sätt och vis. Acceptera och påverka samtidigt, efter omständigheterna som en ges… Vara nöjd och tacksam. Se till att må bra. Då närmar man sig nog en bra form som håller livet ut. Tror jag nu. Det finns säkert mer som skulle kunna tilläggas… Men där tog orken slut för denna gång. 🙂

Hittade ovan bild från i somras, när jag kände att jag blev ett med stenarna i skärgården, haha, eller stentuff…

Ta fram en bild som får dig att känna dig stark och ha en toppen start på veckan! Kramar?

Tack 2016! Välkommen 2017!

image

Då var detta mycket omtalade år 2016 snart slut. Ett skitår – möjligen… På många sätt och vis. Det är många som säger det. Skönt att lämna det bakom sig då och börja på en ny tom sida…

Samtidigt tar man ju alltid med sig något från tidigare år… Så även om 2016 har varit tufft, så är jag nog, även om det låter konstigt, tacksam för det. Alla erfarenheter och insikter man fått. Som har fått en att växa, utvecklas, bli starkare – vare sig man har velat eller inte… Att kunna vända något jobbigt till något positivt…

Jag inser att jag har haft en himla tur, blivit mer ödmjuk inför livet. Att försöka ta vara på det, det kommer alltid att vara mitt enda nyårslöfte numera. Tack 2016!

Välkommen 2017! Önskar er alla ett Gott Nytt År!❤️

#waroncancer