Kärt återseende med Medelhavet

image

Bada. Torka. Bada. Torka. Det är nog det vi har gjort mest den senaste veckan. Ätit gott, umgåtts med familjen, skrattat, njutit av värmen. Medelhavet. Färgerna. Bara varit. Fri. Bada. Torka. Bada. Torka.

Med varje dopp och simtag har jag tagit mig längre bort från förra sommarens känsla av instängdhet. Semestern blir lite som en rehab. Häromkvällen, när jag skulle tvätta våra handdukar i den för mig främmande tvättmaskinen i huset som vi hyr här på Sardinien, så blev jag påmind… Jag valde ett tvättprogram – som även efter några timmar aldrig ville ta slut! Just när man trodde att den var klar, så satte den igång igen. Väntan. Men nu då. Nej. Det blev en krock mellan glädjen över att handdukarna skulle bli rena och en irritation och frustration över att jag aldrig kunde öppna luckan för att ta ut handdukarna, hänga upp och torka dem i de ljumma vindarna. Lite så var det väl som det kändes förra året… Omtumlande. Man följde ett behandlingsprogram för att bli frisk,  men längtade så efter att få komma ut. Ibland ville det aldrig ta slut.

Bada. Torka. Bada. Torka. Jag är ute. Fri. Kan välja mitt eget program. Tar inget för givet längre. Tacksam. Dags för ett dopp igen! Kramar! ❤️

image

Flashback

image

Sitter vid sjön på landet och tittar på vattnet. Isen från för några veckor sen är borta. Vattnet är fullt av liv. Fåglarna kvittrar. Försöker suga in. Minnen kommer tillbaks. Blir påmind om den otroliga livslusten från för ett år sen, förvisso sorg över att tappa en del av sin kropp, men även glädje över att tumören skulle bort. Dagen före mastektomin. Styrkan. Styrkan som säkert fortfarande finns inom en, men som inte alltid orkar visa sig just nu. På något sätt känns det som att den behöver vila.

Försöker ändå gå vidare. Se framåt. Ser mig bada här i sjön i sommar. Kommer att bli så underbart! En sommar utan cellgifter och picclinen, håret (eller lockar?!) som kommer att kännas i vinden igen. Men säkert med en viss irritation över den där förbaskade bröstprotesen, men det ger sig. Vi har blivit ok kompisar under detta år. Sen får vi se hur vi går vidare med vänskapen… Något som kanske blir aktuellt mot slutet av året. Just nu försöker jag bara undvika sjukhus så gott det går. Jag lever. Något man lätt glömmer bort i vardagen.

Vi kommer att behöva putta in dig i klimakteriet sa läkaren om efterbehandlingen. Jovars. Det förklarar ju en och annan humörsvängning. Hehe. Även lederna känns stela, men det kanske har med åldern att göra?! Samtidigt som jag kan känna att det tar tid att komma i form igen. Den tunga kroppen säger ifrån, viljan vill, psyket tar stryk. Det kan vara kämpigt. Bara att ta det lugnt. En sak i taget. Jag försöker… och där kom den där blackouten igen… Haha. Livet efter bröstcancer eller som kärring. Det är frågan.

Ha en underbar dag! Kämpa på!❤️