Superkrafter

imageDet blev så tydligt i fredags. När jag gick där på catwalken mot onkologiska behandlingsavdelningen på SöS igen. Strålkastarljuset har slocknat. Eller så riktas det inte på mig längre. Skylten som jag tidigare passerat och alltid läst sjukhusstyrka på, säger verkligen bara sjukhuskyrka. Helt odramatiskt. Istället för en nogrann utvald pepplåt, så nunnar jag på Despacito. Låten som spelas på radion om och om igen just nu. Normal, efter omständigheterna. Allt upplevs inte så starkt längre. Superkrafterna eller vad det nu var, verkar vara borta känns det som. Men – jag kommer ändå alltid veta att de finns där. Mina steg bara ekar i den långa korridoren.

Det kändes långt bort när vi i höstas bokade tiden i maj för denna behandling med Zoledronsyra (en skelettskyddande behandling för att jämna ut kalciumupptaget som rubbas genom anti-hormon-behandlingen). Jag går in på behandlingsavdelningen och försöker hålla emot. Påminna mig att jag bara är på besök. Lukten känns igen. Minnen av lätt illamående. De olika peep-ljuden av pumparna. Jag känner igen personalens ansikten. Hejar lite glatt. Men igen, allt känns så odramatiskt. Jag hör inte hemma här längre. Bara ett kort besök lite då och då…

En kort blick tillbaks i tunneln som långsamt rycker längre bort. Jag tittar framåt. Försöker höja blicken. Inte alltid lätt, till och med tungt ibland. Att orientera sig. På nytt. Om och om igen. Men jag kan se ljuset och är så tacksam för det.❤️

Allt ser bra ut

image

Då är det Valborg igen. Det är t o m soligt idag. Underbart! Hoppas verkligen att vi kan lämna de senaste veckornas Aprilväder bakom oss nu. Känslor som gått upp och ner. Leva lite mer igen… Framförallt att våga leva lite mer. Våga.

Det är mycket det det handlar om ett år efter att den där tumören i bröstet låstes in i en burk och skickades till patologen. Att våga leva, lita på att det går bra. Gå vidare. Förändrad.

Förra veckans mammografi och ultraljud visade inga konstigheter. Allt ser bra ut sa läkaren i fredags. En stor lättnad. Bara att fortsätta samla krafter,  öva sig i acceptans att saker och ting inte är som innan cancern. Men även att glädjas åt det. Att våga leva igen…

Vad passar då bättre än att välkomna den sköna maj! Så bra timing! Dessutom växer håret så det knackar igen! Det kanske blommar!?😄

Önskar dig en riktigt härlig Valborg!

Flashback

image

Sitter vid sjön på landet och tittar på vattnet. Isen från för några veckor sen är borta. Vattnet är fullt av liv. Fåglarna kvittrar. Försöker suga in. Minnen kommer tillbaks. Blir påmind om den otroliga livslusten från för ett år sen, förvisso sorg över att tappa en del av sin kropp, men även glädje över att tumören skulle bort. Dagen före mastektomin. Styrkan. Styrkan som säkert fortfarande finns inom en, men som inte alltid orkar visa sig just nu. På något sätt känns det som att den behöver vila.

Försöker ändå gå vidare. Se framåt. Ser mig bada här i sjön i sommar. Kommer att bli så underbart! En sommar utan cellgifter och picclinen, håret (eller lockar?!) som kommer att kännas i vinden igen. Men säkert med en viss irritation över den där förbaskade bröstprotesen, men det ger sig. Vi har blivit ok kompisar under detta år. Sen får vi se hur vi går vidare med vänskapen… Något som kanske blir aktuellt mot slutet av året. Just nu försöker jag bara undvika sjukhus så gott det går. Jag lever. Något man lätt glömmer bort i vardagen.

Vi kommer att behöva putta in dig i klimakteriet sa läkaren om efterbehandlingen. Jovars. Det förklarar ju en och annan humörsvängning. Hehe. Även lederna känns stela, men det kanske har med åldern att göra?! Samtidigt som jag kan känna att det tar tid att komma i form igen. Den tunga kroppen säger ifrån, viljan vill, psyket tar stryk. Det kan vara kämpigt. Bara att ta det lugnt. En sak i taget. Jag försöker… och där kom den där blackouten igen… Haha. Livet efter bröstcancer eller som kärring. Det är frågan.

Ha en underbar dag! Kämpa på!❤️

 

 

Att möta våren igen

image

Vår! Helg! Ljuset! Underbar känsla när solen trängde sig genom persiennerna och väckte mig i morse. Samtidigt fick jag en påminnelse från Facebook om denna dag för ett år sen. Då skulle jag till Södersjukhuset och få den sista cellgiftbehandlingen i den första etappen. Som låt för catwalken på Södersjukhuset hade jag valt The Safety Dance med Men without Hats. Dansant. Picc-linen skulle tas bort. Herregud, minns den befriande känslan! Lika betungande åt andra hållet, när den skulle sättas dit två månader senare igen. Men åh, vad jag njöt av att få möta våren trots omständigheterna. Samtidigt blir jag nästan matt när jag tänker på det nu. Vilken energi! Det var verkligen den  bästa tiden under behandlingen. Allt gick åt rätt håll, jag kände mig stark, trots att cancern ändå var där flåsandes i nacken hela tiden. Som en påminnelse om att ta vara på stunden, suga i mig allt det fina, bara vara. Så glad att jag kunde ta vara på det. Bara att vara i skogen och höra fågelkvitter eller måsarna vid havet. Lyx.

Var är jag idag då? Jovars, bilen strejkar när jag ska åka till jobbet, ett ryggskott hindrar mig från att komma igång med löpningen, Zumba så gott det går, hormoner, gah, fina stunder, jobbiga stunder med tweensen, jobb, tvätt, laga mat, jobb, tvätt, laga mat, glada händelser, tråkiga händelser osv. osv., njuta emellanåt… Livet! Hej – I am back! Eller hur var det nu… Det bästa var när mina byxor sprack i baken när jag tog mig ur bilen i veckan.Vilket ljud. Vilken känsla! Ett nytt vårtecken! Yes, I am a survivor! Haha. Brukar fnissa åt min väninnas problemformulering: du överlevde eller klarade din cancerbehandling, men vad f-n ska du göra nu då?! Ja, man undrar – mycket…. många tankar och idéer, men orken och kroppen måsta hänga med också. Är inte riktigt där ännu, trots all “normalitet”. Just nu känns det som att jag förbrukade ganska mycket energi under det förra året. Ibland snurrar man bort sig i ekorrhjulet. I dessa lägen är jag glad att jag skrivit ner mina erfarenheter. Det blir som ett filter på vardagen. Bara att stanna upp. Jag kanske ska kalla det 2016-filter som, trots att det var ett jobbigt år, låter en se livet med andra ögon och i mycket starkare färger.

Den senaste veckan har det kommit flera brev från SöS igen. Som att få post från en gammal vän. Eller nja. Visst kan vi ses på en undersökning och mammografi. Är nog lika bra. Ja, så behöver jag läsa på mer om bröstrekonstruktion också. Något som fortfarande känns avlägset. Även dags för Zoladex-sprutan nästa vecka igen. Ringer vårdcentralen och blir glad av att kunna prata med Birgitta som hjälpte mig att lägga om picc-linen varje vecka under förra året. Som att prata med en gammal arbetskollega. Underbart. Hon hade åkt Vasaloppet i år igen och förbättrat sin tid med en timme! Så himla inspirerande och häftigt!

Lägger på luren och gråter en skvätt. Vet inte riktigt varför egentligen. 2016-filter på kanske. Vasaloppet känns långt borta faktiskt… Men, det kanske är dags att renovera köket?! Haha. Nä, nu tar vi helg och möter våren först! Kram! <3

 

Allt som vanligt – eller?

image

Mars! Vi går mot ljusare tider! Älskar den känslan, samtidigt som återkommande gråa dagar gör sig påminda och fortfarande hör till vanligheten. Vanligheten. Ja, vad är det egentligen numera? För ett par veckor sen kändes det som att allt är som vanligt igen. Har inte varit på något sjukhus sedan slutet på december, senaste samtalet med onkologen var i januari. Vardagen med allt vad det innebär har rullat på… Men är allt som vanligt?

Förra årets Expedition Cancer gör sig ändå alltid påmind på något sätt, på gott och ont, åtminstone en gång per dag…  Inte minst när man ska svälja en av de dagliga långsmala tabletterna (hormon och kalcium) och tabletten råkar volta och hamna på sniskan istället för att dyka rakt ner i svalget… Gah. Då brukar jag passa på att svära lite snabbt. Fniss. Eller när jag plötsligt känner hur ansiktet bara blir tokhett i några sekunder. Hej…hej då vallningar, vi hörs snart igen… När jag kliar mig på övre högerarm och den fortfarande känns som bedövad. Eller jag kommer på mig själv att jag ju inte alls vill duscha publikt på (det än så länge potentiella) gymmet… Plötsligt känns det inte alls som vanligt. Man känner sig ovanlig. Men…vad är det för fel med det egentligen? Allt blir vad man gör det till…. och då måste inte allt vara som vanligt heller! Hoppas att kunna hålla detta mindset kvar – för ovanlighetens skull.❤️