Allt som vanligt – eller?

image

Mars! Vi går mot ljusare tider! Älskar den känslan, samtidigt som återkommande gråa dagar gör sig påminda och fortfarande hör till vanligheten. Vanligheten. Ja, vad är det egentligen numera? För ett par veckor sen kändes det som att allt är som vanligt igen. Har inte varit på något sjukhus sedan slutet på december, senaste samtalet med onkologen var i januari. Vardagen med allt vad det innebär har rullat på… Men är allt som vanligt?

Förra årets Expedition Cancer gör sig ändå alltid påmind på något sätt, på gott och ont, åtminstone en gång per dag…  Inte minst när man ska svälja en av de dagliga långsmala tabletterna (hormon och kalcium) och tabletten råkar volta och hamna på sniskan istället för att dyka rakt ner i svalget… Gah. Då brukar jag passa på att svära lite snabbt. Fniss. Eller när jag plötsligt känner hur ansiktet bara blir tokhett i några sekunder. Hej…hej då vallningar, vi hörs snart igen… När jag kliar mig på övre högerarm och den fortfarande känns som bedövad. Eller jag kommer på mig själv att jag ju inte alls vill duscha publikt på (det än så länge potentiella) gymmet… Plötsligt känns det inte alls som vanligt. Man känner sig ovanlig. Men…vad är det för fel med det egentligen? Allt blir vad man gör det till…. och då måste inte allt vara som vanligt heller! Hoppas att kunna hålla detta mindset kvar – för ovanlighetens skull.❤️

 

Hur var det med att komma i sitt livs form?

 

image

Hej! Det har gått några veckor sen mitt senaste inlägg. Möjligen att jag har haft fullt upp med att komma i mitt livs form som jag började fundera över sist… Haha. Eller så är det bara ekorrhjulet som börjat snurra fortare igen. Flås, flås. Jobbar heltid igen. Det gäller att hänga med…

Att vara i sitt livs form… Det låter stort. Men vad betyder det egentligen? Är det något som går att mäta? Vad är det som ska mätas i så fall? Vad har den för syfte? Ser den likadan ut för alla? Inte riktigt kanske, även om man skulle kunna tro att dess definition, om man nu kollar sociala medier, består av ett visst antal löprundor, incheckningar på gym, smaskiga middagar, fantastiska resor, bak med barnen, kanske… Det är då vi känner oss som nöjdast, lyckligast. För ögonblicket i alla fall. Men är det då vi är i vårt livs form?!

När jag kom tillbaka till jobbet efter min bröstcancer i oktober förra året, så skulle vi berätta om en stor personlig dröm under en kickoff. Jag sa att jag ville komma i mitt livs form. Jag hade precis vågat att inte ha keps längre, kroppen kändes trött och svullen och “jobbkläderna” satt väl sådär. Nu var det dags för comeback. Självklart att det blev min största önskan och dröm då. Och min första tanke var ju faktiskt att börja träna mer, få kroppen att orka mer igen och att kläderna skulle sitta bättre. Men den orkade inte på en gång och sa ifrån, så jag tränade bara när andan föll på. Ingen plan alls. Formen får väl komma när den kommer då… Jobbig känsla, men bara att acceptera.

Nu när jag tittar tillbaka, tittar på bilder från ett år sen, läser gamla inlägg och minns mina tankebanor då, så inser jag… herregud… det var ju då jag var i mitt livs form! Mitt jobb var att försöka att må bra efter omständigheterna. Att försöka se det positiva, ha tålamod. Samarbeta med cellgifter. Stå ut med alla stick. Festa när tillfällen gavs, ta vara på relationer. Tid. Röra på sig trots allt. Acceptera att man kommer att vara stympad, ett tag. Se annorlunda ut. Få mer förståelse för mig själv och andra. Men framförallt stå emot det där förbaskade cancerspöket mentalt. Ha tillit och ro att det går vägen och att det förhoppningsvis inte kommer tillbaka…

Att vara i form här och nu för att kunna vara vid liv… Det är mycket det som det handlar om… Fysiskt och mentalt. Den procentuella fördelningen kan nog variera. Men att kunna ta med sig nyvunnen styrka på vägen, bli ännu starkare… På alla sätt och vis. Acceptera och påverka samtidigt, efter omständigheterna som en ges… Vara nöjd och tacksam. Se till att må bra. Då närmar man sig nog en bra form som håller livet ut. Tror jag nu. Det finns säkert mer som skulle kunna tilläggas… Men där tog orken slut för denna gång. 🙂

Hittade ovan bild från i somras, när jag kände att jag blev ett med stenarna i skärgården, haha, eller stentuff…

Ta fram en bild som får dig att känna dig stark och ha en toppen start på veckan! Kramar?

Here I go again


image

Hej vardag, på riktigt, det nya året med nya möjligheter…så var det, ja. Ni vet. När ena barnet blir magsjuk, man själv blir kortvarslat illamående, förblir hemma och missar en viktig grej på jobbet, andra barnets födelsedagsmiddag med släkten behöver avbokas under stor protest, likaså den så nödvändiga städningen osv. Ett par dagar i karantän och ett ostädat hus. Yeah. När livet känns som bäst. Lyssnar på Kent. Vi ska leva, leva livet. Haha.

Just det, min största önskan efter alla behandlingar förra året var att komma i mitt livs form… Jag filar på den… Vad är egentligen definitionen av sitt livs form?!

Många tankar… Det får bli mitt nästa blogginlägg!☺️ Jag har i alla fall precis återhämtat mig från min värsta träningsvärk någonsin… Osäker på formen inför morgondagens första Zumba-pass på länge som instruktör… Men…jag är på G. Det är det som räknas… Glädjen räcker i alla fall långt!? Och med tanke på orden ovan, så är man kanske alltid i sitt livs form… ?! Fortsättning följer!

Ha en fin söndagkväll och kanon start på veckan! ?? Länge leve vardagen!

 

 

 

Vardag, tillsammans mot Cancer

image

Då var det måndag och vardag igen. Jag hann påminna mig i morse: Tänk, det är vardag! På riktigt. När jag stod där i bilköerna igen. Haha. Underbart. Denna känsla var så himla långt bort för ett år sen… Har sagt det några gånger nu, men ibland måste jag verkligen nypa mig i armen. Jag tog mig igenom det! Så många olika faser man har gått igenom det senaste året… Och nu sitter jag där i bilkön igen – småler åt bilföraren framför mig som så småningom försöker sabba blixtlåsprincipen… Vardag!

När jag har pratat med vänner på sistone, så har vi inte pratat cancer en enda gång. Håret växer, om än lite oförutsägbart, men man kan i alla fall tro att det ska se ut så… Orkar fokusera allt mer när jag jobbar. Det känns verkligen som att biverkningarna av cellgifterna börjar försvinna helt nu. Nästan exakt ett halvår efter den sista dosen. Precis som läkaren trodde. Så himla, himla underbart! Vi ska bara höras på telefon imorgon. Yes! Normal igen…lite i alla fall. Fniss.

Idag har jag fått och läst många påminnelser om kvällens TV-gala “Tillsammans mot Cancer”… Jag vet inte, om jag orkar att se den, kommer säkert att kännas väldigt tungt, speciellt efter det senaste året… Men jag ska försöka… Samtidigt, så hoppas jag innerligt på många nya månadsgivare och en ny rekordsumma till Cancerforskningen. Utan den skulle jag nog inte varit där jag är idag…

Kom ihåg att vi alltid kan hjälpa på något sätt och att vi kan göra skillnad tillsammans! Kanske lite extra just ikväll…❤️

https://www.cancerfonden.se/stod-oss/skank-till-en-insamling/landkrabban-beats-cancer

 

 

#waroncancer

#fuckcancer

#cancerfonden

#tillsammansmotcancer

Tack 2016! Välkommen 2017!

image

Då var detta mycket omtalade år 2016 snart slut. Ett skitår – möjligen… På många sätt och vis. Det är många som säger det. Skönt att lämna det bakom sig då och börja på en ny tom sida…

Samtidigt tar man ju alltid med sig något från tidigare år… Så även om 2016 har varit tufft, så är jag nog, även om det låter konstigt, tacksam för det. Alla erfarenheter och insikter man fått. Som har fått en att växa, utvecklas, bli starkare – vare sig man har velat eller inte… Att kunna vända något jobbigt till något positivt…

Jag inser att jag har haft en himla tur, blivit mer ödmjuk inför livet. Att försöka ta vara på det, det kommer alltid att vara mitt enda nyårslöfte numera. Tack 2016!

Välkommen 2017! Önskar er alla ett Gott Nytt År!❤️

#waroncancer