Vardag, tillsammans mot Cancer

image

Då var det måndag och vardag igen. Jag hann påminna mig i morse: Tänk, det är vardag! På riktigt. När jag stod där i bilköerna igen. Haha. Underbart. Denna känsla var så himla långt bort för ett år sen… Har sagt det några gånger nu, men ibland måste jag verkligen nypa mig i armen. Jag tog mig igenom det! Så många olika faser man har gått igenom det senaste året… Och nu sitter jag där i bilkön igen – småler åt bilföraren framför mig som så småningom försöker sabba blixtlåsprincipen… Vardag!

När jag har pratat med vänner på sistone, så har vi inte pratat cancer en enda gång. Håret växer, om än lite oförutsägbart, men man kan i alla fall tro att det ska se ut så… Orkar fokusera allt mer när jag jobbar. Det känns verkligen som att biverkningarna av cellgifterna börjar försvinna helt nu. Nästan exakt ett halvår efter den sista dosen. Precis som läkaren trodde. Så himla, himla underbart! Vi ska bara höras på telefon imorgon. Yes! Normal igen…lite i alla fall. Fniss.

Idag har jag fått och läst många påminnelser om kvällens TV-gala “Tillsammans mot Cancer”… Jag vet inte, om jag orkar att se den, kommer säkert att kännas väldigt tungt, speciellt efter det senaste året… Men jag ska försöka… Samtidigt, så hoppas jag innerligt på många nya månadsgivare och en ny rekordsumma till Cancerforskningen. Utan den skulle jag nog inte varit där jag är idag…

Kom ihåg att vi alltid kan hjälpa på något sätt och att vi kan göra skillnad tillsammans! Kanske lite extra just ikväll…❤️

https://www.cancerfonden.se/stod-oss/skank-till-en-insamling/landkrabban-beats-cancer

 

 

#waroncancer

#fuckcancer

#cancerfonden

#tillsammansmotcancer

Tack 2016! Välkommen 2017!

image

Då var detta mycket omtalade år 2016 snart slut. Ett skitår – möjligen… På många sätt och vis. Det är många som säger det. Skönt att lämna det bakom sig då och börja på en ny tom sida…

Samtidigt tar man ju alltid med sig något från tidigare år… Så även om 2016 har varit tufft, så är jag nog, även om det låter konstigt, tacksam för det. Alla erfarenheter och insikter man fått. Som har fått en att växa, utvecklas, bli starkare – vare sig man har velat eller inte… Att kunna vända något jobbigt till något positivt…

Jag inser att jag har haft en himla tur, blivit mer ödmjuk inför livet. Att försöka ta vara på det, det kommer alltid att vara mitt enda nyårslöfte numera. Tack 2016!

Välkommen 2017! Önskar er alla ett Gott Nytt År!❤️

#waroncancer

Då är julen över igen

image

Hoppas ni har haft fina juldagar med nära och kära. Har haft möjlighet att stanna upp, bara vara och njuta av stunden och trevligt umgänge. Tycker att dagarna går alldeles för fort! Samtidigt som jag också kan känna att det är skönt när julen är över…

Sedan julafton 2004 finns det ingen julafton där jag inte någongång tänker “fuck cancer”. Julen 2004 var den sista julen med min mamma innan hon gick bort. Varje år hänger jag upp hennes julbonad. Älskar att kunna göra det varje jul och minnas. Känna att hon är med på något sätt. Hon gjorde den under hennes långa cellgiftsbehandlingar. Många, många stygn som broderades… Säkert också många tankar som tänktes… Önskar ibland att jag kunde läsa dem när jag tittar på den… Men på något vis, så säger den att hon finns där. Alltid, bara på ett annat sätt.

Jag har tänkt på vad häftigt det är egentligen att kunna skapa saker och bli ihågkommen för dem efter ens död. 2016 har ju verkligen varit ett sorgligt år, där många musikstjärnor som man växt upp med, har gått ur tiden. Men de lever vidare, i deras musik. Vi kommer att kunna minnas dem. Alltid. Sen är vi inte alla musiker då, haha, men det finns så många andra sätt att bli ihågkommen på.

När barnen hade sin skolavslutning i somras, så sa prästen: Ta vara på tid och ögonblick, för de kommer aldrig mer tillbaka… Sorgligt nog så dog prästen plötsligt i höstas.  Vid julavslutningen fanns hon inte längre där… En tröst är att hon förhoppningsvis levde så in i det sista. Minnet av henne och hennes ord lever vidare. Hon skapade en sån där speciell atmosfär som fick en att tänka till…

Och bara en sådan sak hur vi bemöter och hälsar på varandra är något andra minns, den dagen vi inte längre finns… En varm och innerlig kram, en spontan kyss på kinden, en blick…

Saker och ting kan ändras snabbt. Det har detta jobbiga och sorgliga år 2016 verkligen visat… Snart kommer ett nytt år med nya möjligheter… Beach 2017, fuck it! Visst är det bra att ha mål. Men vad är det man vill bli ihågkommen för – egentligen?

#waroncancer

(Be)rörd

imageIdag är dagen kommen. Kent (ett svenskt musikband – för er som inte vet och använder Google-translate…) går i graven. Sista konserten ever… Det kändes som evigheter bort när vi skaffade biljetterna i mars i år… Jag var då mitt uppe i mina behandlingar och hade ingen aning om hur jag skulle ha det. Men den 17 december, då skulle jag minsann sitta på Tele2 Arena och förhoppningsvis må bra. Och yes, kan bara konstatera idag, det gör jag! En stor milstolpe i min Comeback etapp.

Musik har alltid varit viktig för mig. Inte minst det senaste året. Det är häftigt när låtar eller ett musikband lyckas hitta rakt in i ens själ och fånga upp olika stämningar. Beröra. Det har Kent verkligen gjort hos mig. Från och med den dagen, i ett grått November-Sverige 2001, då jag fick en CD-skiva med Kent från min blivande make. Jag var nyinflyttad till Sverige och försökte hitta min plats i mitt nya hemland. En viktig och mycket känslosam period i mitt liv. Kent hjälpte mig på sätt och vis, fångade upp mig. En blandning av sött och salt. I själen. I hjärtat. Sen dess har de alltid funnits där, ibland mer, ibland kanske mindre. Men den känslan kommer alltid att finnas kvar. Leva vidare, trots att Kent går i graven. Det blir nog stora känslor ikväll. Men jag ska bara njuta!

Tack Kent – vad vore jag utan er musik. Då som nu för alltid.❤️

#waroncancer

#kent

#densistasången

Back to normal?

imageDå var det söndag, igen. Den 3:e advent. I veckan var det exakt ett år sen jag började med min behandlingar och i måndags så fick jag min sista anti-kropp-spruta (herceptin). Cirkeln är sluten och mina 3-veckors-cykler har lösts upp. Fantastisk känsla!!! Det betyder att jag inte behöver gå på den onkologiska behandlingsavdelningen förrän om ett halvår, alltså nästa vår. En otrolig lättnad! Firade med Kinder-surprise på sjukhus-catwalken. Hihi. Nu är det ju bara leva-loppan-veckor som gäller!!! Om jag vill. När jag vill. En ny känsla av frihet!

Samtidigt så märker jag att min rehab-vistelse gjort mig väl. Timingen kunde inte ha varit bättre. Kropp och själ har fått sig en välbehövlig omstart. Sikten klarnar mer och mer, på alla sätt och vis. Något som kändes omöjligt bara för några veckor sen…

För ett år sen, så var det många som sa: Du kommer att ta ur dig det här starkare än någonsin. Ja, nu kan jag faktiskt börja ana den känslan på riktigt. Nu när allt sjunker in. En ganska häftig känsla! Vi är ju alla så mycket starkare än vi tror! Bara att hålla i ratten, tuta och köra! Mot 2017!?❤️

image

#waroncancer