Flashback

image

Sitter vid sjön på landet och tittar på vattnet. Isen från för några veckor sen är borta. Vattnet är fullt av liv. Fåglarna kvittrar. Försöker suga in. Minnen kommer tillbaks. Blir påmind om den otroliga livslusten från för ett år sen, förvisso sorg över att tappa en del av sin kropp, men även glädje över att tumören skulle bort. Dagen före mastektomin. Styrkan. Styrkan som säkert fortfarande finns inom en, men som inte alltid orkar visa sig just nu. På något sätt känns det som att den behöver vila.

Försöker ändå gå vidare. Se framåt. Ser mig bada här i sjön i sommar. Kommer att bli så underbart! En sommar utan cellgifter och picclinen, håret (eller lockar?!) som kommer att kännas i vinden igen. Men säkert med en viss irritation över den där förbaskade bröstprotesen, men det ger sig. Vi har blivit ok kompisar under detta år. Sen får vi se hur vi går vidare med vänskapen… Något som kanske blir aktuellt mot slutet av året. Just nu försöker jag bara undvika sjukhus så gott det går. Jag lever. Något man lätt glömmer bort i vardagen.

Vi kommer att behöva putta in dig i klimakteriet sa läkaren om efterbehandlingen. Jovars. Det förklarar ju en och annan humörsvängning. Hehe. Även lederna känns stela, men det kanske har med åldern att göra?! Samtidigt som jag kan känna att det tar tid att komma i form igen. Den tunga kroppen säger ifrån, viljan vill, psyket tar stryk. Det kan vara kämpigt. Bara att ta det lugnt. En sak i taget. Jag försöker… och där kom den där blackouten igen… Haha. Livet efter bröstcancer eller som kärring. Det är frågan.

Ha en underbar dag! Kämpa på!❤️

 

 

Att möta våren igen

image

Vår! Helg! Ljuset! Underbar känsla när solen trängde sig genom persiennerna och väckte mig i morse. Samtidigt fick jag en påminnelse från Facebook om denna dag för ett år sen. Då skulle jag till Södersjukhuset och få den sista cellgiftbehandlingen i den första etappen. Som låt för catwalken på Södersjukhuset hade jag valt The Safety Dance med Men without Hats. Dansant. Picc-linen skulle tas bort. Herregud, minns den befriande känslan! Lika betungande åt andra hållet, när den skulle sättas dit två månader senare igen. Men åh, vad jag njöt av att få möta våren trots omständigheterna. Samtidigt blir jag nästan matt när jag tänker på det nu. Vilken energi! Det var verkligen den  bästa tiden under behandlingen. Allt gick åt rätt håll, jag kände mig stark, trots att cancern ändå var där flåsandes i nacken hela tiden. Som en påminnelse om att ta vara på stunden, suga i mig allt det fina, bara vara. Så glad att jag kunde ta vara på det. Bara att vara i skogen och höra fågelkvitter eller måsarna vid havet. Lyx.

Var är jag idag då? Jovars, bilen strejkar när jag ska åka till jobbet, ett ryggskott hindrar mig från att komma igång med löpningen, Zumba så gott det går, hormoner, gah, fina stunder, jobbiga stunder med tweensen, jobb, tvätt, laga mat, jobb, tvätt, laga mat, glada händelser, tråkiga händelser osv. osv., njuta emellanåt… Livet! Hej – I am back! Eller hur var det nu… Det bästa var när mina byxor sprack i baken när jag tog mig ur bilen i veckan.Vilket ljud. Vilken känsla! Ett nytt vårtecken! Yes, I am a survivor! Haha. Brukar fnissa åt min väninnas problemformulering: du överlevde eller klarade din cancerbehandling, men vad f-n ska du göra nu då?! Ja, man undrar – mycket…. många tankar och idéer, men orken och kroppen måsta hänga med också. Är inte riktigt där ännu, trots all “normalitet”. Just nu känns det som att jag förbrukade ganska mycket energi under det förra året. Ibland snurrar man bort sig i ekorrhjulet. I dessa lägen är jag glad att jag skrivit ner mina erfarenheter. Det blir som ett filter på vardagen. Bara att stanna upp. Jag kanske ska kalla det 2016-filter som, trots att det var ett jobbigt år, låter en se livet med andra ögon och i mycket starkare färger.

Den senaste veckan har det kommit flera brev från SöS igen. Som att få post från en gammal vän. Eller nja. Visst kan vi ses på en undersökning och mammografi. Är nog lika bra. Ja, så behöver jag läsa på mer om bröstrekonstruktion också. Något som fortfarande känns avlägset. Även dags för Zoladex-sprutan nästa vecka igen. Ringer vårdcentralen och blir glad av att kunna prata med Birgitta som hjälpte mig att lägga om picc-linen varje vecka under förra året. Som att prata med en gammal arbetskollega. Underbart. Hon hade åkt Vasaloppet i år igen och förbättrat sin tid med en timme! Så himla inspirerande och häftigt!

Lägger på luren och gråter en skvätt. Vet inte riktigt varför egentligen. 2016-filter på kanske. Vasaloppet känns långt borta faktiskt… Men, det kanske är dags att renovera köket?! Haha. Nä, nu tar vi helg och möter våren först! Kram! <3

 

Allt som vanligt – eller?

image

Mars! Vi går mot ljusare tider! Älskar den känslan, samtidigt som återkommande gråa dagar gör sig påminda och fortfarande hör till vanligheten. Vanligheten. Ja, vad är det egentligen numera? För ett par veckor sen kändes det som att allt är som vanligt igen. Har inte varit på något sjukhus sedan slutet på december, senaste samtalet med onkologen var i januari. Vardagen med allt vad det innebär har rullat på… Men är allt som vanligt?

Förra årets Expedition Cancer gör sig ändå alltid påmind på något sätt, på gott och ont, åtminstone en gång per dag…  Inte minst när man ska svälja en av de dagliga långsmala tabletterna (hormon och kalcium) och tabletten råkar volta och hamna på sniskan istället för att dyka rakt ner i svalget… Gah. Då brukar jag passa på att svära lite snabbt. Fniss. Eller när jag plötsligt känner hur ansiktet bara blir tokhett i några sekunder. Hej…hej då vallningar, vi hörs snart igen… När jag kliar mig på övre högerarm och den fortfarande känns som bedövad. Eller jag kommer på mig själv att jag ju inte alls vill duscha publikt på (det än så länge potentiella) gymmet… Plötsligt känns det inte alls som vanligt. Man känner sig ovanlig. Men…vad är det för fel med det egentligen? Allt blir vad man gör det till…. och då måste inte allt vara som vanligt heller! Hoppas att kunna hålla detta mindset kvar – för ovanlighetens skull.❤️

 

Hur var det med att komma i sitt livs form?

 

image

Hej! Det har gått några veckor sen mitt senaste inlägg. Möjligen att jag har haft fullt upp med att komma i mitt livs form som jag började fundera över sist… Haha. Eller så är det bara ekorrhjulet som börjat snurra fortare igen. Flås, flås. Jobbar heltid igen. Det gäller att hänga med…

Att vara i sitt livs form… Det låter stort. Men vad betyder det egentligen? Är det något som går att mäta? Vad är det som ska mätas i så fall? Vad har den för syfte? Ser den likadan ut för alla? Inte riktigt kanske, även om man skulle kunna tro att dess definition, om man nu kollar sociala medier, består av ett visst antal löprundor, incheckningar på gym, smaskiga middagar, fantastiska resor, bak med barnen, kanske… Det är då vi känner oss som nöjdast, lyckligast. För ögonblicket i alla fall. Men är det då vi är i vårt livs form?!

När jag kom tillbaka till jobbet efter min bröstcancer i oktober förra året, så skulle vi berätta om en stor personlig dröm under en kickoff. Jag sa att jag ville komma i mitt livs form. Jag hade precis vågat att inte ha keps längre, kroppen kändes trött och svullen och “jobbkläderna” satt väl sådär. Nu var det dags för comeback. Självklart att det blev min största önskan och dröm då. Och min första tanke var ju faktiskt att börja träna mer, få kroppen att orka mer igen och att kläderna skulle sitta bättre. Men den orkade inte på en gång och sa ifrån, så jag tränade bara när andan föll på. Ingen plan alls. Formen får väl komma när den kommer då… Jobbig känsla, men bara att acceptera.

Nu när jag tittar tillbaka, tittar på bilder från ett år sen, läser gamla inlägg och minns mina tankebanor då, så inser jag… herregud… det var ju då jag var i mitt livs form! Mitt jobb var att försöka att må bra efter omständigheterna. Att försöka se det positiva, ha tålamod. Samarbeta med cellgifter. Stå ut med alla stick. Festa när tillfällen gavs, ta vara på relationer. Tid. Röra på sig trots allt. Acceptera att man kommer att vara stympad, ett tag. Se annorlunda ut. Få mer förståelse för mig själv och andra. Men framförallt stå emot det där förbaskade cancerspöket mentalt. Ha tillit och ro att det går vägen och att det förhoppningsvis inte kommer tillbaka…

Att vara i form här och nu för att kunna vara vid liv… Det är mycket det som det handlar om… Fysiskt och mentalt. Den procentuella fördelningen kan nog variera. Men att kunna ta med sig nyvunnen styrka på vägen, bli ännu starkare… På alla sätt och vis. Acceptera och påverka samtidigt, efter omständigheterna som en ges… Vara nöjd och tacksam. Se till att må bra. Då närmar man sig nog en bra form som håller livet ut. Tror jag nu. Det finns säkert mer som skulle kunna tilläggas… Men där tog orken slut för denna gång. 🙂

Hittade ovan bild från i somras, när jag kände att jag blev ett med stenarna i skärgården, haha, eller stentuff…

Ta fram en bild som får dig att känna dig stark och ha en toppen start på veckan! Kramar?

Here I go again


image

Hej vardag, på riktigt, det nya året med nya möjligheter…så var det, ja. Ni vet. När ena barnet blir magsjuk, man själv blir kortvarslat illamående, förblir hemma och missar en viktig grej på jobbet, andra barnets födelsedagsmiddag med släkten behöver avbokas under stor protest, likaså den så nödvändiga städningen osv. Ett par dagar i karantän och ett ostädat hus. Yeah. När livet känns som bäst. Lyssnar på Kent. Vi ska leva, leva livet. Haha.

Just det, min största önskan efter alla behandlingar förra året var att komma i mitt livs form… Jag filar på den… Vad är egentligen definitionen av sitt livs form?!

Många tankar… Det får bli mitt nästa blogginlägg!☺️ Jag har i alla fall precis återhämtat mig från min värsta träningsvärk någonsin… Osäker på formen inför morgondagens första Zumba-pass på länge som instruktör… Men…jag är på G. Det är det som räknas… Glädjen räcker i alla fall långt!? Och med tanke på orden ovan, så är man kanske alltid i sitt livs form… ?! Fortsättning följer!

Ha en fin söndagkväll och kanon start på veckan! ?? Länge leve vardagen!