Superkrafter

imageDet blev så tydligt i fredags. När jag gick där på catwalken mot onkologiska behandlingsavdelningen på SöS igen. Strålkastarljuset har slocknat. Eller så riktas det inte på mig längre. Skylten som jag tidigare passerat och alltid läst sjukhusstyrka på, säger verkligen bara sjukhuskyrka. Helt odramatiskt. Istället för en nogrann utvald pepplåt, så nunnar jag på Despacito. Låten som spelas på radion om och om igen just nu. Normal, efter omständigheterna. Allt upplevs inte så starkt längre. Superkrafterna eller vad det nu var, verkar vara borta känns det som. Men – jag kommer ändå alltid veta att de finns där. Mina steg bara ekar i den långa korridoren.

Det kändes långt bort när vi i höstas bokade tiden i maj för denna behandling med Zoledronsyra (en skelettskyddande behandling för att jämna ut kalciumupptaget som rubbas genom anti-hormon-behandlingen). Jag går in på behandlingsavdelningen och försöker hålla emot. Påminna mig att jag bara är på besök. Lukten känns igen. Minnen av lätt illamående. De olika peep-ljuden av pumparna. Jag känner igen personalens ansikten. Hejar lite glatt. Men igen, allt känns så odramatiskt. Jag hör inte hemma här längre. Bara ett kort besök lite då och då…

En kort blick tillbaks i tunneln som långsamt rycker längre bort. Jag tittar framåt. Försöker höja blicken. Inte alltid lätt, till och med tungt ibland. Att orientera sig. På nytt. Om och om igen. Men jag kan se ljuset och är så tacksam för det.❤️

One thought on “Superkrafter

  1. Fantastiskt fint skrivet, Tove! Jag blir både rörd och imponerad över din förmåga… (inte bara förmåga att uttrycka dig utan också din förmåga till kloka insikter).
    Vad härligt att du kommit så långt!
    Stort ❤️ till dig
    från Inger

Leave a Reply

Your email address will not be published.