Att möta våren igen

image

Vår! Helg! Ljuset! Underbar känsla när solen trängde sig genom persiennerna och väckte mig i morse. Samtidigt fick jag en påminnelse från Facebook om denna dag för ett år sen. Då skulle jag till Södersjukhuset och få den sista cellgiftbehandlingen i den första etappen. Som låt för catwalken på Södersjukhuset hade jag valt The Safety Dance med Men without Hats. Dansant. Picc-linen skulle tas bort. Herregud, minns den befriande känslan! Lika betungande åt andra hållet, när den skulle sättas dit två månader senare igen. Men åh, vad jag njöt av att få möta våren trots omständigheterna. Samtidigt blir jag nästan matt när jag tänker på det nu. Vilken energi! Det var verkligen den  bästa tiden under behandlingen. Allt gick åt rätt håll, jag kände mig stark, trots att cancern ändå var där flåsandes i nacken hela tiden. Som en påminnelse om att ta vara på stunden, suga i mig allt det fina, bara vara. Så glad att jag kunde ta vara på det. Bara att vara i skogen och höra fågelkvitter eller måsarna vid havet. Lyx.

Var är jag idag då? Jovars, bilen strejkar när jag ska åka till jobbet, ett ryggskott hindrar mig från att komma igång med löpningen, Zumba så gott det går, hormoner, gah, fina stunder, jobbiga stunder med tweensen, jobb, tvätt, laga mat, jobb, tvätt, laga mat, glada händelser, tråkiga händelser osv. osv., njuta emellanåt… Livet! Hej – I am back! Eller hur var det nu… Det bästa var när mina byxor sprack i baken när jag tog mig ur bilen i veckan.Vilket ljud. Vilken känsla! Ett nytt vårtecken! Yes, I am a survivor! Haha. Brukar fnissa åt min väninnas problemformulering: du överlevde eller klarade din cancerbehandling, men vad f-n ska du göra nu då?! Ja, man undrar – mycket…. många tankar och idéer, men orken och kroppen måsta hänga med också. Är inte riktigt där ännu, trots all “normalitet”. Just nu känns det som att jag förbrukade ganska mycket energi under det förra året. Ibland snurrar man bort sig i ekorrhjulet. I dessa lägen är jag glad att jag skrivit ner mina erfarenheter. Det blir som ett filter på vardagen. Bara att stanna upp. Jag kanske ska kalla det 2016-filter som, trots att det var ett jobbigt år, låter en se livet med andra ögon och i mycket starkare färger.

Den senaste veckan har det kommit flera brev från SöS igen. Som att få post från en gammal vän. Eller nja. Visst kan vi ses på en undersökning och mammografi. Är nog lika bra. Ja, så behöver jag läsa på mer om bröstrekonstruktion också. Något som fortfarande känns avlägset. Även dags för Zoladex-sprutan nästa vecka igen. Ringer vårdcentralen och blir glad av att kunna prata med Birgitta som hjälpte mig att lägga om picc-linen varje vecka under förra året. Som att prata med en gammal arbetskollega. Underbart. Hon hade åkt Vasaloppet i år igen och förbättrat sin tid med en timme! Så himla inspirerande och häftigt!

Lägger på luren och gråter en skvätt. Vet inte riktigt varför egentligen. 2016-filter på kanske. Vasaloppet känns långt borta faktiskt… Men, det kanske är dags att renovera köket?! Haha. Nä, nu tar vi helg och möter våren först! Kram! <3

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.