Tacksamhet

image

Idag kom den över mig. Den stora vågen av tacksamhet. Visst har jag varit tacksam för mycket förut. Särskilt det senaste året. Men idag kändes den verkligen sådär äkta på riktigt, kopplad till otroligt mycket insikt. Som plötsligt bara blev så tydlig.

Jag är inne på min andra och sista rehab vecka på Mälargården i Sigtuna. Det har tagit lite tid att komma in i rehab-andan, alla rutiner, träningstider och framförallt mattider (haha – kvällsfika…) Lära känna all personal, som för övrigt är fantastisk, samt de andra gästerna.

Här på Mälargården samlas fyra olika patientgrupper: onkologi, lymf, astma & KOL och stroke. I början kändes denna blandning väldigt ovan. När man möttes vid gemensamma aktiviteter. Alla är vi olika, i olika åldrar. Denna gång råkade jag vara yngst och ibland kändes det som jag inte passade in. Men den känslan har gett med sig med tiden som gått och ju mer jag har lyssnat in. Känner stor värme och respekt för var och en här.

Det vi har gemensamt är att våra liv plötsligt har förändrats pga en sjukdom, för vissa väldigt drastiskt. Inte bara en gång utan fler gånger. En stor förändring som har påverkat livet på så många sätt. Temporärt eller för alltid… Alla kämpar på, vill komma tillbaks på något sätt, det finns liksom inget annat val… Omständigheterna har kanske förändrats, men vi är fighters när vi måste. Att se detta har varit smärtsamt, men även helande i sig… Det är så mycket man kan vara tacksam över!

Jag har kunnat gå ut och promenera längs Mälaren, se soluppgången och känna att jag lever. Alla kan inte ens ta sig så långt. Eller sorgligt nog kom aldrig så långt. ❤️ Man blir ledsen, men glad och tacksam på samma gång. Jag har förmånen att jag fortfarande kan göra som jag vill. Ta vara på möjligheter när de ges. Något man ofta bara tar för givet. Eller hur?

Hoppas ni får en underbar dag! Kramar❤️

image

#waroncancer

 

Rehabilitering

imageNu var det ett tag sen jag skrev sist. Livet har rullat på, både upp och ner. Allt medans jag har försökt att komma in i den gamla eller nej, inte alls, den nya vardagen igen. Vardagen efter cancern. Comeback på jobbet efter cancern. Allt känns som vanligt fast det inte alls är det. Egentligen. I alla fall inte än.

Hjärnan slits mellan minnen från före cancern, allt som hänt under det senaste året och förväntningarna nu som ny-frisk, cancerfri eller min 2.0 version. Vad man nu vill kalla det…

Jag har tvivlat på sistone, om jag ska fortsätta att skriva. Haft samma tankar om och om igen. Undrat vem som vill fortsätta att läsa nu… Nu när allt ska vara som vanligt igen… Jag kan ju lika gärna skriva ner allt i min dagbok istället. Egentligen. Men nej, klart jag ska fortsätta! Att kunna ge insyn, för dem som vill förstå. Att kunna få feedback, av dem som vill och kan, som har varit i liknande situation. Det är fortfarande en win-win-situation…

Det handlar ju inte enbart om min resa utan om så mycket mer. Egentligen. Hur vi bemöter varandra och vardagen och kanske till och med hur vi kan bli ännu bättre på det. Det är inte så lätt alla gånger, varken för dem som kommer tillbaks eller för dem som ska ta emot. Jag tror på en fortsatt öppen dialog.

Oktober månad, med allt vad rosa innebar, var lite extra jobbig. Att hela tiden bli påmind, samtidigt som man försöker gå vidare, var nog lite tuffare än vad jag trodde. Samtidigt som jag började jobba deltid igen. Men när den 28 oktober, den första årsdagen, hade passerat, så blev det plötsligt lättare att få distans. Ett år har gått. Läget känns lite mer stabilt, även om man både kan bli less och trött på att man kanske inte alltid orkar eller minns lika mycket som tidigare, men man får ge det tid… Jag befinner mig ju fortfarande i en rehabiliteringsperiod. Något jag får påminna mig själv om ibland…

Jag är fortfarande på SöS var tredje vecka för att få anti-kropp-sprutor (Herceptin, eftersom jag hade en HER2 positiv tumör). Men nu är det bara EN sådan spruta kvar i början på december. Hurra! Sen blir det bara anti-hormoner (pga att tumören även var hormonkänslig) en gång i kvartalet i tre år samt Zoledronsyra varje halvår i tre år för att stärka skelettet. Men troligen kommer det att bli lättare och lättare med tiden. Jag hoppas det. Men det känns givetvis tungt att komma in på den onkologiska behandlingsavdelningen och se alla som kämpar… Jag får nypa mig i armen och tänka på att jag faktiskt kom ut på den andra sidan. Det kan fortfarande kännas så overkligt!

Jag har tänkt mycket på allt stöd jag fått genom mina öppna Facebook inlägg både när jag blev sjuk och under behandlingen samt när jag började med denna blogg. Vad mycket det har betytt att kunna skriva av sig, hitta mottagare och få ta emot så mycket pepp, kärlek och heja-rop. Både från nära och kära, men även de som man kanske inte brukar ha så mycket kontakt med eller inte känner alls! Varenda ord, besök, hjärta, like, leende, meddelande, telefonsamtal, lunch, fika, promenad, blombukett,  gosedjur, inbetalning till min insamling, kram, gest, ja allt, har betytt så otroligt mycket. Något jag aldrig kommer att glömma och är otroligt tacksam för! Något jag själv tar med mig är att alltid våga visa att jag bryr mig, oavsett hur jobbig eller maktlös känslan kan vara. Någonting är alltid bättre än ingenting. Det är inte krångligare än så. Egentligen.

Ikväll har jag packat. Imorgon går färden till Mälargården i Sigtuna, då jag får gå på 12 dagars rehabilitering. Ett ytterligare steg i min comeback eller fortsatta resa. Jag tror att jag har hunnit bearbeta ganska mycket redan, men att möta andra i samma situation nu, kommer förhoppningsvis bli mycket givande och intressant. Sen ser jag fram emot att få komma igång med mer träning också. Bort med trötthet och stela leder…  Så jag somnar väldigt förväntansfull ikväll. 🙂

Hoppas ni också får en bra start på veckan! Stor kram <3

#waroncancer