Livsviktig välgörenhet

image

Veckorna rullar på. Liksom de dagliga besöken på strålningsavdelningen. Det är väl bilköerna dit som är det jobbigaste just nu…

Många påbörjade och opublicerade blogginlägg just nu, min fokus verkar hoppa mellan det som har varit och komma skall i form av comeback till en någorlunda vanlig vardag. Känner mig väldigt trött just nu, jag kan vara väldigt koncentrerad ett tag, men plötsligt hamna i ett “chemo-hål” (jag kallar det så, haha), då vissa kopplingar i hjärnan bara försvinner och blir till ett frågetecken… Läskigt, men inte så konstigt egentligen. Det kommer bli bättre med tiden igen. Tid!

Exakt idag, för 8 månader sen, började jag min insamling “Landkrabban beats Cancer” på Cancerfonden. Full med kämparglöd i början på min behandling. Ett nyårslöfte. Mitt första mål var då att samla in 10.000 kr t o m den 31 augusti 2016. Idag alltså! 🙂 Tack vare underbara vänner, släktingar och bekanta har den nu landat på 26.450 kr. Helt fantastiskt!!!

Tusen, tusen tack till alla er som har hjälpt till att dra in denna summa för forskningen! Samtidigt som jag har fått känna mig så stark och full av tillförsikt med hjälp av er! Fuck cancer (…Love is the answer). Tillsammans är vi starka! Den känslan kommer jag alltid bära med mig.❤️

Jag kommer att sluta tjata (på Facebook) om denna insamling nu… Men idag har ni sista chansen! Kan vi landa på 30.000kr tro? ? Här kommer länken en sista gång:

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/landkrabban-beats-cancer

Jag har gjort en sista inbetalning och f o m imorgon är jag månadsgivare! Självklart måste forskningen gå vidare. Även Cancerrehabfonden som hjälper en att komma tillbaks till livet efter en cancersjukdom är en mycket bra sak att stödja…

Som jag skrev tidigare… Det kan drabba vemsomhelst, närsomhelst. Det gäller att vi är rustade!

Kram på er!❤️

#waroncancer

 

 

 

Strålande tider

imageStålande tider och sommaren är tillbaks. Härligt! I måndags och igår fick jag smaka lite på den där “underbara” vardagskänslan att stå i en lång bilkö in mot stan, då jag skulle vara vid Karolinska kl. 9. På måndag tänkte jag först vinka lite glatt till mina medmänniskor och ropa: Hej! Snart är jag tillbaka på riktigt igen! Men de verkade inte bry sig, förmodligen har de inte saknat mig heller… Haha.

Skönt att komma till en ny avdelning, strålningsavdelningen. Här hälsar man lite mera glatt än på den onkologiska avdelningen kanske. Sjuksköterskorna utför millimeterarbete på ett mycket trevligt och proffsigt sätt. Det känns som de kommer att skicka upp mig i rymden när de höjer upp mig liggandes på britsen, strålningsapparaten börjar snurra omkring mig och se där stjärnhimlen visar sig ovanför mig! Snyggt gjort! Sedan en mäktig “I did it my way” med Frank Sinatra ur någon högtalare. Jag kände mig stark igår, fast jag nog aldrig har kännt mina armar domna bort så rejält när de livlöst låg ovanför huvudet. Håll kvar, bara att ligga still andas.

Idag stötte jag på en kvinna i väntrummet som just hade fått sin sista strålning. Hon bara satt där, helt slut och sa att hon hoppades att aldrig behöva komma tillbaks. Jag fick gråten i halsen. Ja, så känner vi alla… Vi kämpar oss igenom detta med förhoppningen att aldrig behöva göra det igen… Längre bort ser jag en kille som dansar in i behandlingsrummet, även det hans sista behandling. Klumpen i min hals blir ännu större…

När jag sedan ligger på britsen och hör en Lugna favoriter låt som jag förknippar med BB tiden när dottern föddes, så börjar tårararna rinna. Stjärnhimlen blir suddig. Usch. Vilken resa man gör… Men bara att hålla i och ligga still. Upp och ner.

Snart går det upp igen. Ska strax till Arlanda för ett hämta en god vän som jag gjort ganska många roliga reser med. Vi kommer nog prata många gamla minnen. Ska bli himla kul att se henne!

Ha det bäst! Kramar❤️

När känner man sig som sjukast?

image

På måndag börjar den sista etappen med strålningsbehandlingen. Då blir det dagliga turer (förutom helgerna) till Karolinska i Solna under fem veckor.

Den sista stora etappen, i alla fall i den intensiva delen av behandlingsplanen. Visst, sedan är det fortfarande en bit kvar tills behandlingen är helt avslutad, men då kommer jag redan ha påbörjat mitt nästa stora projekt vid namn och med fokus COMEBACK.

“Men, kom ihåg att det oftast är då du kommer att känna dig som sjukast”, sa min onkolog under mitt senaste besök. “När du har varit så fokuserat på behandlingarna, klarat av dem och omgivningen tror att du är färdig… egentligen är det då du är som svagast eller sjukast och behöver som mest stöd av din omgivning… Det kanske är klokt, om du redan nu kan förbereda din omgivning på det…”

Hm. Jag kan se att hur hon menar, hur luften går ur, samtidigt som man helst bara vill gasa på och komma tillbaks till vardagen förknippat med all dess förväntningar, sina egna och andras…

Det känns som att stå inför ett mixerbord med ett hundratals knappar och vred… Man vill kunna höra den finaste melodin, ha det bästa soundet, den coolaste beaten… och alla måste försöka vrida så finkänsligt som möjligt för att uppnå detta, så att man inte bryter ihop av enbart oljud… Inte det enklaste…

Men hur förbereder man sig själv och hur förbereder man omgivningen?

Fortsätter med att vara öppen… 🙂 To be continued…

Tack för att ni fortsätter att läsa, kommentera, stötta och bara finns där! Det betyder så mycket! ❤️ 

Ha en underbar lördagkväll!

#waroncancer

Bästa kuren

imageTillbaks efter en underbar kur i mina gamla hemtrakter i Baden (en del av den sydväst-tyska delstaten Baden-Württemberg, där jag är född och uppvuxen med svenska föräldrar). Alltid lika underbart att komma på besök i min gamla hemstad Bühl. Att se de mjuka, kulliga vinbergen mot Schwarzwaldkulissen på den ena sidan och den platta Rhen-slätten med cykelvägar genom oändliga majs-, solrosfält och fruktträdgårdar på den andra. Många minnen från barndomen och tonårstiden. Vinfester, frukt- och byfester. Här gillar vi att fira, gemytligt. Den andan sitter nog kvar i mig, till mina svenska vänners förvåning, skräck eller glädje… Men enkelt ska det vara.

Tiden har ju förstås gått vidare, men den står ändå still på något vis när man kommer tillbaks. Kyrkoklockorna låter precis likadant, nu som då. Varje kvart. Många affärer finns kvar. På den lilla piazzan Johannesplatz finns det fortfarande den godaste glassen, meet and greet. Antingen har man eiscaféet Venezia eller Italia som favorit. Eller så tar man en drink i grannbarerna. Och när man väl sitter där i gott och kärt sällskap av några barndomskompisar, så noterar man fortfarande många kända ansikten från förr! Självklart är det ju bara de som har åldrats… Ungdomarna har bytts ut liksom. Hihi.

En klassiker och must-have på Johannesplatz (numera även barnens) är Spaghettieis (spaghettiglass): pressad vaniljglass med grädde under, jordgubbssås och riven vit choklad över… Yummie!

image

Vill man hellre ha korv, så tar man en Wurstsalat i restaurang Schwanen. Även den liknar Spagetti ..

image

Sen får man gå, springa, cykla eller simma av sig allt det goda. Möjligheterna är oändliga. Jag skulle kunna fortsätta, men det får vara allt för idag. Haha.

image

Jag har fyllt på med massor av energi – av alla slag. Stort tack till världens bästa pappa och vänner sedan barnsben. ❤️ Etapp 4 närmar sig. Nästan att jag hade glömt bort den…

Men jovars, jag blev ju påmind om min situation på flygplatsen i Frankfurt. Lite sena till säkerhetskontrollen. Svettig efter lite spring genom terminalen. Peruken sträv och på sniskan… Ingen idé att stå vid securityn och rätta till den, eller lägga den på brickan! Pinsamt… Bara att stå ut. När jag väl blivit scannad, tittar på skärmen, läser en stor skylt om “Flüssigkeiten verboten” och sedan ser att min scanning visar en stor gul fläck vid höger bröst, så kommer paniken smygande… Ser mig plocka ut mitt silikoninlägg inför den stränga blicken av säkerhetspersonalen… Men – de hajar till, tittar en gång till och låter mig gå med ett förstående leende. Tackolov! Danke, tschüüss! Puh.

 

 

 

Sommarens första bad

image

Nu känns det som att sommaren börjar på riktigt… Haha. Bättre sent en aldrig. Sommarens första dopp utan Piccline och utan att vara alltför påverkad av medicinerna kändes helt fantastiskt! Aldrig mer vill jag gå tillbaks till cellgiftsbehandlingarna. Jag är färdig med dem! Wow. I did it.  Den känslan har långsamt sjunkit in de senaste dagarna, samtidigt som man har kämpat med de där diffusa illamåendet efter kuren, trötthet, tomhet och känslan av irritation. Men det kändes som allt rann av med årets första bad. Underbart! Mot etapp 4 och strålningen och förberedande tankar kring jobb och en vanlig vardag.

Visst, som min läkare sa sist, det är fortfarande en bit kvar och oftast är det efter alla behandlingar som man känner sig som sjukast och behöver allt stöd man kan få från sin omgivning… Jag får återkomma om det!

Här och nu ska jag först njuta av några dagars “ledighet”, inga sjukhusbesök eller vårdcentraler på en hel vecka!

Nu ska jag åka på en annan kur i närheten av kurorten Baden-Baden. Det blir ett spontant besök hos min pappa tillsammans med barnen. Längtar!

Ha det bäst! Kramar!❤️