Strandad – eller?

image

Igår på midsommardagen var det sol och nästan 30 grader. Sommar! Varmt och svettigt. Min första riktiga prövning i att hantera det faktum att inte kunna bada (pga av infektionsrisken med picclinen/venkatetern i armen) och att undvika solen i största möjliga mån (pga av att huden blir väldigt känslig av cytostatikan). Allt är temporärt, jag försöker att inte klaga, men bada och sola är ju ändå det jag förknippar med sommaren…

Självklart har jag försökt att hitta strategier innan och tänkt: det är väl bara att sitta i skuggan och vara nöjd och glad ändå medans man tittar på när de andra badar. Vad är problemet? Eller… på med kaftan, burka och solglasögon. Sedan är det bara att glida runt på strandkanten. Inget konstigt alls. Om badsuget tar överstyr är det ju bara att sträcka upp armen och doppa sig… Eller inte… Fniss.

Sitter sedan påklädd i skuggan och känner mig som en strandad landkrabba, eller nej faktiskt valross, ur form och frustrerad. Missnöjd. En känsla som är lite typiskt för denna cykel också, vecka 2 efter den senaste kuren. Svetten rinner. Skönt när det börjar blåsa.

Det är inte förrän på kvällen när jag sitter och tittar på när dottern och min faster tar ett kvällsdopp som det slår mig igen. Här sitter jag ändå i paradiset! Deppa nu inte ihop bara för att du inte kan bada som vanligt, gör något annat som ger dig både nytta och tillfredställelse istället!

Jag börjar med sit-ups, sedan blir det torrsim över vattenytan. Jag sätter ner tummarna i vattnet och det bildas ringar på vattenytan. Känner hur mina mungipor går uppåt. Underbart! Visst kan jag påverka! Bara att sätta igång. I min egen takt.

Samtidigt kommer jag på att ta med en vattenspruta nästa gång. Känns ju genast mycket bättre!

Idag regnar det… Varför inte köra lite torrsim på vardagsrumsgolvet också?! Alla får vara med! Kom igen! Haha.

Kram på er!

#waroncancer

Nu vänder det

 

imageMidsommar är här. Nu vänder det… Alltid lika skojigt att säga. Eller är det så att man känner lite ångest inför detta ändå? Hoppas inte det. Här och nu, eller hur?

För min egen del har det vänt igen. I positiv bemärkelse. Jag har kommit ut ur dimman efter den senaste kuren. Den var lite jobbigare än vanligt denna gång. Efter det är det så himla skönt att vakna och konstatera att man mår bra och är lite mer sig själv igen! Spelar ingen roll, om regndropparna prasslar mot fönstret. Att bara få må bra. Det är det som är viktigast. Resten är vad man gör det till. Sen kan man ju alltid hoppas att solen hjälper till lite ändå…

Jag njöt av den igår. Försöker fortfarande vänja mig vid min nya frisyr. Sommarkänsla för mig är känna varma sommarvindar smeka håret. Saknar det. Men istället bjuds jag på nya upplevelser. När jag öppnar frysen och känner hur konstigt kallt det känns på skallen. Haha. Ljudet när skalle och torr mossa möts. Och förmodligen även känslan av regndroppar på skallen när man ska sjunga små grodorna runt midsommarstången! Haha! Lite häftigt ändå. Allt blir vad man gör det till.

Ha en glad midsommar!

#waroncancer

Snurrigt

snurrigt

Det är bara att hålla i sig! Oliver. Vattenmelon. Halloumi. Choklad. Glass. Parmaskinka. Allt detta måste jag äta. Annars mår jag illa. Samtidigt som jag fortsätter att sitta i den snurrande kaffekoppen på Gröna Lund. Delvis oklart om jag drömmer eller är vaken. Så känns det. Just nu. Men det går över.

Snart är det midsommar. Jag kan börja se fram emot en höst. Men igen. Här och nu. Det är bara att hänga med.

Hur blir vädret på midsommar tro?

Botten upp

image

Chemo 2/4, totalt 8/10. Som läkaren sa i fredags, jag har kommit en bit på väg. Verkligen. Herregud, igår var det barnens skolavslutning igen.Tiden går och som prästen sa så fint igår, ta vara på tid och ögonblick de kommer aldrig tillbaka. Här och nu. Så rätt.

Jag minns den första behandlingen, hur osäker och nervös man var. Hur man smygtittade på medsystrar utan hår och att man ibland undrade om de har peruk eller inte. Stackare, tänkte jag då. Förmodligen tänkte de samma sak om mig som novis, de hade ju ändå kommit en bit på väg. Förstår jag nu. Nu är JAG där. Lämnade peruken hemma idag. Tog på mig en skyddande keps istället. Så ser jag ut. Här och nu. Jag har kommit en bit på väg. I got my Fight Song.

Botten upp. In i dimman. Skål!

Party in Pink

image

Då var det gjort. Rakade av håret i lördags. Barnen och maken hjälpte till. Det blev några tårar strax innan vi satte igång, men sen blev det faktiskt en rolig tillställning. En tillställning som kändes viktig att göra tillsammans. Mycket skratt blev det t o m en gubbfrisyr! Bara en sån sak att få se hur det ser ut! Befriande och ganska odramatiskt ändå. Den fruktade milstolpen avklarad. Yes!

På söndag blev det ett Zumba-Fitness-Party in Pink… Jag säger bara WOW! Något som verkligen fick mig att glömma allt det jobbiga. Jag har gått som på rosa moln sedan dess. De som känner mig vet att jag hittade kärleken och tron i Zumba för drygt 3 år sedan. Haha. Jag konverterade – fniss – och blev t o m instruktör. Det var början på en fantastisk resa som handlade om att våga, tro på sig själv, hitta sin egen stil och försöka att inspirera och få andra att hitta glädjen i denna roliga träningsform.

Men det allra bästa var att jag har fått träffa så många underbara människor – framförallt ett helt gäng med instruktörer som är likasinnade, roliga och galna och som gillar att bjuda på sig själva. Vi har blivit som en liten Zumba familj. En extra familj som har stöttat mig så mycket de senaste månaderna. Jag vet att ni läser detta och vill bara säga att jag är så glad att ni finns! You lift me up!

Kulmen nåddes i söndags när detta fantastiska gäng anordnade ett Party in Pink event utomhos vid Ängsholmsbadet i Täby, norr om Stockholm. Ett längre Zumba-pass till förmån av min insamling “Landkrabban beats Cancer” på Cancerfonden och som skulle hjälpa mig att nå det uppsatta målet på 25.000kr.

Alla ställde upp, bara sådär. Det fixades och donades. Deltagare bjöds in, spellistor skickades fram och tillbaks. På söndagen blåstes det upp rosa ballonger som hängdes upp i träden, högtalaren ställdes på plats, på med musiken och sen var det bara att invänta deltagarna. Vi blev många! Vilken drag och stämning! Det blev en sån värme och glädje som är svår att beskriva. En gräsplan fylld med glada ansikten. Fantastiskt kul! Man nästan spricker av kärlek!

image

Ja, nästan att jag sprack helt på slutet när vi avslutade med “Fight Song”. En cool-down låt som jag fick av fina Johanna (t h i bilden nedan) när jag behövde den som mest. I Oktober förra året när jag hade fått mitt cancerbesked. Att bara få stå där och köra den tillsammans med henne, Zumba-familjen och alla deltagare kändes bara så himla stort! Blandat med jubel och tårar. Vilket stöd och vilken boost! Rörd och berörd liksom. En känsla som förhoppningsvis alla som var där kommer att bära med sig. Oförglömlig. Wow!

image

Här en liten filmsnutt (tillgänglig på Facebook) från början av låten:
Fight Song

En textrad i låten går: I might only have one match, but I can make an explosion…

Boooom! Insamlingen ligger nu på 26.100kr. Den bara växer och växer och med den en enorm känsla av styrka. It’s a War on cancer!

Så himla underbart! Tusen, tusen tack till alla som gjorde denna dag! All kärlek till er! Mot nya mål!

Imorgon väntar chemo 2/4. Gissa om jag är laddad? Till tusen!!! 🙂