körsbärs

Mors dag

körsbärs

Då var det Mors dag igen. Morgonen efter Champion’s League finalen som efter förlängning drog ut på tiden… Mor går upp tidigt, försöker väcka sömnig son som ska spela fotbollsmatch om en timme. Fixar frukost, får dåligt samvete för att fotbollsstrumporna inte är riktigt rena. En helt vanlig mors dag, haha. Heja alla mammor!:-)

Förbi är de gulliga småbarnsåren då barnen stolta kom inspringandes i sovrummet och uppvaktade en med sina små konstverk… Det var kul så länge det varade. Man får se till och ta vara på de små sakerna i vardagen istället, något jag lär mig mer och mer i min nuvarande situation med cancern. Jag blir ständigt påmind om detta. Att sänka kraven. Allt måste inte vara så himla märkvärdigt jämnt.

När jag var på Södersjukhuset för att få min kur i onsdags, så hade städpersonalen gjort en hotellvikning på toapappret på toaletten, ni vet en sån där trekantig avslutning. Jag blev så positivt överraskad och glad! Den gjorde att jag kände mig uppskattat och respekterad på något vis. Det krävs inte så mycket mer ibland! Gjorde en likadan vikning när jag gick ut därifrån. Förhoppningsvis blev nästa besökare lika glad.

Mors dags morgon firades på fotbollsplanen med storvinst för sonens lag. Resten av dagen har jag tillbringat i sängen. Känner mig trött och yr, men så är det oftast första dagarna och veckan efter cytostatikakuren. Bara att acceptera att det inte går att ånga på som vanligt. Sen kom dottern med en liten överraskning. Lycka!

Jag har tänkt på min mamma idag. Tolv år av saknad. Våra promenader under de blommande körsbärsträden när hon hade fått sin cancerdiagnos. Vårt sista skratt timmarna innan hon gick bort. Skratt och samtal man kommer ihåg. Det som verkligen är viktigt.

Fuck cancer. Jag gjorde en inbetalning till min insamling på Cancerfonden: https://www.cancerfonden.se/insamlingar/landkrabban-beats-cancer

Där har hon nu fått en fin plats bland alla mina underbara vänner som har hjälpt till att samla in pengar för Cancerforskningen de senaste månaderna.

Anni <3

Nästa gång jag ser solglitter på havet, så finns hon även där. Alltid.

 

#waroncancer

 

Bakfylla

Faser

Fredag! Veckorna går fort. En månad ligger mellan korten ovan. Dag 3 i etapp 3, omgången med ny cytostatika efter operation. Den som ska skrämma bort cancerspöket för gott och förhindra återfall. Den som jag har blivit varnad för att den kan bli jobbig… En röd-orange lösning som ser ut som Fanta Exotic och som gav mig känslan av bakfylla i två dagar. Men jag kan bara konstatera att jag nog har haft värre riktiga bakfyllor… Det kanske var meningen att jag skulle behöva lida igenom dessa för att få ett perspektiv på denna. Skönt! Tänk att det finns en mening med allt, haha, även bakfyllor som man aldrig lär sig av! All medicin mot illamåendet (34 piller) gjorde kanske sitt också… Nu får vi se när jag tappar håret då, det sägs om 10-14 dagar…

Återhämtningsfasen efter operationen har ju gått förvånansvärt bra, jag har umgåtts med familj och vänner och njutit av att få möta våren utan några större krav. Ja, nästan att jag börjat känna mig frisk igen. Det är ju nästan det jag ska vara nu (cancerfri), även om jag alltid känt mig så på sätt och vis… En väninna och medsyster gav mig ett tidigt råd att aldrig se mig som sjuk, att detta bara är ett temporärt jobb att bekämpa cancern. Det är bara ett jobb och det har hjälpt mig väldigt mycket. Jag har verkligen jobbat på att försöka må så bra som möjligt för att klara av detta på bästa tänkbara sätt, mitt sätt. Tack Tina! <3

Men visst, jag är fortfarande mitt inne i en tuff behandling. I tisdags fick jag min piccline i armen igen och rutinerna med dess omläggning, blodprov och sprutor börjar komma igång igen. Det känns lite motigt faktiskt. Även om jag är en rätt så positiv person, så kan jag se att det nog blir några jobbiga faser att ta sig igenom och att detta kommer att ta tid, mycket tid. Men det är bara att försöka ta ett steg i taget.

Varje gång jag tittar i spegeln just nu, så ser jag inte riktigt mig själv längre utan någon annan. Visst, en tuff snaggad brud, haha, men en som inte riktigt känns som jag, men någon annan. När jag skulle prova kläder idag, blev jag så missnöjd över att alla tröjor såg så konstiga ut. Tills jag noterade att mitt temporära bröstinlägg hade åkt mycket högre upp än det riktiga bröstet! Fniss. Ett kort gott skratt, men ändå denna känsla av missnöje. Utseendet är inte allt, men klart att det påverkar. Jag börjar se annorlunda ut, man kommer att se mer och mer att jag är en cancerpatient. Den känslan och upplevelsen är läskig…

Samtidigt hör jag kvinnan i omklädningsrummet bredvid stöna för att hon inte verka komma in i byxorna som hon håller på att prova. Haha. Alla kämpar på med sitt. Livet. Låt oss njuta! Nu är det helg. Skål! (alkoholfritt här, har ju just återhämtat mig från min bakfylla!)

Kärlek till er!

#waroncancer

Etapper

behandling

Jag börjar denna blogg under pågående behandling och kommer säkert att blicka tillbaks på olika faser och tankar i framtida inlägg.

Tillvaron sedan jag fick diagnosen har huvudsakligen bestått av faser, den mentala biten, etapper, delar i den mediciniska behandlingen och cykler, mitt tillstånd vecka 1, 2, 3 efter cytostatikabehandlingen. Etapperna är mina milstolpar i behandligen. Ovan projektplan hänger på kylskåpet hela tiden, så att jag alltid vet var jag står. Så skönt när man kan bocka av ytterligare en milstolpe!

Idag är det dags för etapp 3, Chemo 1/4. Ny cytostatika väntar. Det känns lite nervöst. Denna variant kommer förmodligen att ge mig mer biverkningar. Om någon vecka kommer jag att tappa håret. Därför klippte jag mig kort förra veckan, ett stort ångestmoment. Men nu känns det helt ok.

Mitt ritual inför varje chemo är att hitta en passande och peppande låt för vägen eller gången på catwalken (hehe) / sjukhuskorridoren till behandlingsavdelningen. Varje gång som jag passerar skylten Sjukhuskyrka, läser jag SjukhusSTYRKA av någon anledning, jag ler och går vidare. Många tankar och öden när man går där… Därefter ett vägval, lekterapi till vänster eller onkologiska avdelningen till höger… Äsch, jag får leka senare och svänger höger. Sen är det bara skål och botten upp och hoppas att man tål det så bra som möjligt…

Dagens låt blir ‘Here I go again’ med Whitesnake. Skål!

#waroncancer

Landkrabban

Landkrabban

Året 2015 gick i Landkrabbans tecken. I alla fall i min lilla värld. Landkrabban blev mitt Alias när jag för första gången skulle bege mig ut på första familjesemestern på en segelbåt i Stockholms skärgård. Maken, Sjöbjörnen, var van vid att segla medans jag, Landkrabban, var ganska ovan, något rädd och osäker på sjön, men framförallt ganska skeptisk…

I efterhand har jag fått höra att några i släkten var rädda att vi skulle skiljas efter denna segelvecka! Haha. Så blev det inte. Tack och lov. Jag valde att anta utmaningen med en positiv inställning och humor samt dokumenterade och delade med mig mina tankar och upplevelser på Facebook. Lite med glimten i ögat. I slutändan blev denna semester både rolig och minnesvärd!

Sedan rullade veckorna på igen. Fullt ös på jobbet och fritiden. Alla barnaktiviteter hade kommit igång igen. Jag hade varit på en underbar och stärkande träningsresa på Rhodos i September tillsammans med många inspirerande människor, höll på att planera ett Zumba Fitness event till förmån av Världens Barn tillsammans med mina härliga Zumba-kompisar. Livet som 40+ (43 för att vara exakt )…

Det blev Oktober. Månaden då Sverige färgas i rosa.

I början på månaden hade jag  köpt både det rosa bandet samt ljus till förmån av bröstcancerforskningen.  Ett impulsköp vid något tillfälle som gav en positiv känsla över en god gärning. Fuck cancer! Både min mamma och en väninna gick bort alldeles för tidigt i denna lömska sjukdom.

Under sommaren hade jag upptäckt en hård knöl i höger bröst. Jag trodde att det fanns en förklaring, men knölen försvann inte. När jag upptäckte att bröstvårtan buktade inåt något, fick jag panik och bokade en tid omedelbart.

Undersökningen gjordes mycket noggrant, man sa inte mycket, men jag fick allt mer en känsla av att något inte stod rätt till. Om en vecka skulle jag få besked. Man lämnade mig med orden att oavsett provsvar så behövde man göra något…

Det som följde var nog en av de värsta veckorna i mitt liv. Jag försökte att fortsätta vara proffsig på alla fronter och inte ta ut någon sorg i förskott, men innerst inne visste jag nog att det var något allvarligt. Så många tankar mellan hopp och förtvivlan. Svårt att berätta för någon. Jag KANSKE har cancer…  Det kändes som jag satt på ett tåg som saktade ner mer och mer medans alla andra bara fortsatte i världens fart.

Den 28 Oktober 2015 kom beskedet. “Ja, det är tyvärr en elakartad sak” var läkarens ord… Jag visste det, men ändå inte. Det kändes bara så overkligt. Det ÄR cancer. En lång och jobbig behandlingsväg väntade: cytostatika, operation, cytostatika, strålning. Men det skulle gå bra. Jag var ganska samlad och lättad att äntligen veta. Där och då, med min man vid min sida, bestämde jag mig att jag skulle klara detta så bra det bara gick. För min egen del, men framförallt för honom och våra fina två barn…

Jag kavlade upp ärmarna och tog fram de tre vapen som jag visste skulle hjälpa mig främst:

  1. En positiv inställning. Det handlar inte om hur du har det utan hur du tar det. Se möjligheterna i allt, du lever ju!
  2. Humor: Hur absurt eller tråkigt saker och ting må vara, försök att se det roliga eller gör något roligt av det och skratta åt det.
  3. Öppenhet. Var öppen. Du är inte ensam. Det finns säkert många som vill och kan ge dig stöd på vägen.

Jag kände mig redo. Det var bara att hoppa i vattnet och simma…

Landkrabban beats Cancer! Nu jäklar!

#WARONCANCER